Ryggsäckarna - en dikt

Vi tycker om att lyfta fram våra medlemmar i bloggen och denna gång delar vi med glädje med oss av en text som Sonja Edenius har skrivit under STAR-kursen Kreativt skrivande. Om du blir inspirerad och vill utveckla ditt skrivande så är du varmt välkommen att anmäla dig till höstens kurs:

Kreativt skrivande HT26 | STAR Personalförening

Inspirerat från ett konstverk under Stockholm Art Week 2026. AI genererad bild.
En kreativ övning i att skriva om det fula. Våren 2026, 7:e skrivtillfället.

Vi, Ryggsäckarna

Vi hänger här nu.
Stilla. Uppradade.
Som om vi aldrig varit i rörelse.

Du tänkte att vi var kvarlämnade.
Inte fel.
Men det är inte hela sanningen.

Vi var inte tomma då.
Vi bar vikt.
Inte bara vattenflaskor och extratröjor,
utan sådant som inte kan packas upp för kontroll:
väntan, rädsla, förhoppning, envishet.

Du såg leran.
Bra.
Den är inte symbolisk. Den är verklig.
Den kommer från sluttningar, byggarbetsplatser,
vägar som inte var klara,
och händer som tog stöd där de kunde.

Vi började inte tillsammans.
Vi köptes inte samtidigt.
Vi hade olika färger, starkare då.
Grönt som skulle synas i skogen,
rött som ville varna,
gult som trodde på synlighet.

Sedan hände det där som händer när människor
utsätts för samma tryck.
Skillnaderna minskar och bleknar.

Du tänkte dagsturer.
Korta sträckor.
Ja.
Sådana som upprepas.
Om och om igen.
Ingen lång resa, inget äventyr att skriva hem om.
Bara samma väg, samma lutning, samma trötthet.

Vi är inte spår av flykt,
inte riktigt.
Inte heller av fritid.
Överraskande, eller hur?

Vi bars till arbete.
Till väntan.
Till platser där man skulle vara tillfällig
men blev kvar.

I oss låg papper som inte gav tillträde.
Verktyg som inte ägdes.
Mat som räckte exakt, aldrig mer.

Du tänkte att något hemskt måste ha hänt.
Det är så människor ofta tänker.
Som att mening kräver katastrof.

Det hemska var långsamt.
Det hände varje dag.

En av oss bars av någon som sjöng tyst.
En annan av någon som aldrig sa sitt namn.
En tredje fylldes till slut bara med luft
och bars ändå, av vana.

Och så, en dag, bars vi inte tillbaka.
Inte uppgivna.
Inte tappade.
Beslutade.

Vi hänger här inte för att vi är över –
utan för att någon till slut såg oss.
Inte som ägodelar.
Inte som bevis.
Utan som kroppar som burits nära kroppen.

Du stod framför oss och tänkte
att konst kanske inte är fult.
Vi hörde det.

Det du inte nådde fram till var detta:
vi är inte minnets slut.
Vi är fortfarande laddade.
Med värme.
Med slitning.
Med händer som format oss.

Vi är lika nu, ja.
Men inte tomma.

Och om du lutar dig nära
kan du känna det som ännu finns kvar:
rörelse,
inte bort från något,
utan genom.

Sonja Edenius